Orden kommer som spyor ur min mun.
Mitt huvud vill inte riktigt fungera som det ska.

Stänger ögonen och öppnar de sedan igen, nej... jag lever fortfarande.
Stänger dem igen.

Vill inte leva, vill inte dö.
Vill bara sluta existera.
Kanske.. kanske..

Öppnar ögonen igen.
Fan.

Livet fungerar aldrig riktigt som man vill.
Jag bråkade med Robin, jag kommer inte ihåg varför.
Vet bara att jag blev trött och grinig.
Sa att jag inte hade lust att prata mer.
Lade på.
Inget mer med det, inget mer alls.

Blir så lätt känslosam, mina bröst värker också.
Men fan då, hela kroppen värker den med.
Halsfluss deluxe.
Ja, halsfluss och äter antibiotika.
Denna gången i tid, nu hamnar jag inte på sjukhuset iallafall.

10 dagars pencillin-kur med tre tabletter om dagen.
Woho...
Fint.

Mitt huvud gör ont.
Jag orkar inte.
Går och lägger mig och läser.

So long, farewell, aufwajdärstain hejdå. Vet inte ens hur låten går längre.

Det var ett tag sedan man skrev, det finns ju mycket som har hänt.
Men frågan är ju om det är värt att prata om?
Det lite mer... "allvarligare" då..?

För några dagar/veckor sedan var jag, Malina, Oscar och Robin och hälsade på farmor. Fick rida på farmors grannes häst - Arbakur.
Det kändes skönt att få göra någonting jag saknat så himla mycket. Att få känna det fria känslan att rida igen.
Härlig galopp hade han också, härlig trav - härlig skritt.
Jag kände mig så fri.

Häromdagen fick jag åka in till akuten, varför?
Emelie var dum. Dum som fa-an.
Jag hade hållt mig så jävla länge från att skada mig själv, men då brast det.
Jag klarade inte längre av att vara stark.

Så jag gjorde det.
Det blev väl djupare än normalt, jag kommer ihåg att jag mådde lite illa - men fortsatte. Det var fascinerande - på något sätt.
Kommer också ihåg att jag reagerade på att ju djupare jag kom, så slutade smärtan att upphöra.

Så när jag låg på akuten och fick mina sår omsedda och tejpade så var jag helt enkelt tvungen att fråga sjuksystern om smärt-nerverna.
Han sa att jag hade rätt, nerverna ligger högre upp.
Jag suckade och svarade 'det är synd, det hade nog fått många människor att sluta och inte göra så djupt - då man nästan alltid är ute efter just smärtan och inte såren'.
Sen tittade jag upp i taket och lät de tejpa klart.

Sedan blev jag skickad till psykmottagningen - jour. Där fick jag ju vänta i några timmar innan någon pratade med mig över huvudtaget.

Doktorn jag pratade med där, lutar åt att jag har borderline precis som min psykolog gör. Men jag är tydligen för ung för att kunna sätta en diagnos på. Känns väl sådär att behöva gå omkring och inte ens veta vad det är för fel på en.



Just nu är jag sjuk (mer än vanligt - he, he).
Halsen fungerar inte som den ska. Påminner om när jag hamnade på sjukhuset med en sådan svår halsfluss att jag fick ligga med dropp och få min medicin genom armen och fick stolspiller mot smärtan.
Aj, aj. Vill inte dit igen.
Ska ju till Norge med farmor!

Farmor hämtar mig snart, jag bad henne göra det.
Dels för att jag inte mår bra psykiskt och dels fysiskt. Hon är den enda som kan göra mig frisk.
Och är jag där hemma så har jag alltid någon som kan kolla efter mig, Robin börjar ju på sin Arbetsförmedlingsgrej. Så han är ju inte hemma om dagarna.

Usch, nu känner jag mig så klen. Har svårt att prata och svälja. Tungan är vit och halsen ser ut som en ballong.

Sen kliar mina sår på armen.
Fitta.

Nu är lägenheten ren och nystädad, görsnyggt.

Bilder:

Helgen har varit okej.
Var och fiskade med Robin, Malina och Oscar vid Nordsjön.

Jag vet inte riktigt vad mina tabletter gör.
Har en klump i bröstet hela tiden, men har inte fått någon ångest ännu..
Skakar gör jag dock fortfarande i händerna.
Mår illa gör jag hela tiden.

Jag tror jag åt världens godaste pizza.

Jag vill gråta, som så många gånger förut.
Men jag orkar inte, jag orkar verkligen inte gråta just nu.
Har så mycket att ta hand om..
Farmor kommer imorgon, jag saknar henne.
Ska bli så skönt att ha henne hos mig, även om det bara är för en dag.
Hon betyder allt, verkligen allt.
Tack - för att du finns här för mig.
För att du känner mig utan och innan, och för att jag inte behöver låtsas vara någon jag inte är i din närhet.
Jag älskar dig. Så mycket.

Vi har bråkat igen.
Jag kommer inte ihåg varför.

Han är arg.

Jag är ingenting.

Han ska sova.

Vill inte med och fira midsommar.

Kommer inte ihåg varför.

Jag får inte ha hög musik, för han ska sova.

Då det är respektlöst.

Jag kan inte sänka.

Jag behöver den här musiken, inte i hörlurarna.
Behöver i mina högtalara, i denna volymen.

Jag mår inte bra just nu.

Jag skakar.

Jag är rädd.

Tablett tagen.

Är det så det ska vara?

Jag mår verkligen inte bra just nu.

Jag vill ha friheten.

Ska jag ta den?

Skulle handla idag, men vi kom på fel sida av varandra.
Slutade med att han gick iväg, för att han inte fick köpa vad han ville till sig själv.

Jag orkade inte, så jag zappade tillbaka alla varor, fick gå runt och lämna tillbaka allt i hela affären.

Köpte kattmat och gick hem.

Min kropp skakar.
Märkte det igår när jag gjorde toast.
Mina händer gick knappt att hålla still.
Märkte det när jag skulle ta kort också.

Vad är det som händer med mig?


Kroppen gör som den vill.
Jag sitter egentligen bara i någon vrå och låter den göra allt som den ska göra, för att det ska verka normalt. Göra allt som en normal människa gör.

Min själ känns inte bra just nu, jag är ledsen.
Kan inte gråta, as usual.
Men vad gör det? Är man van så är man, inte mycket man kan göra åt saken. Inte mer än vad jag redan gör iallafall.
Sitter och väntar på att klockan ska gå, så att jag _själv_ kan åka iväg till Doktorn.

Robin skulle med, men vi bråkade. Och som ofta händer när vi bråkar, så tappar jag min talförmåga. Jag kan inte svara, jag kan inte göra någonting.
Sitter som paralyzerad i något hörn, eller ligger som paralyzerad i sängen. Vad kan jag göra?
Det svider i mitt hjärta då jag vet allting som händer runt om mig. Hur Robin pratar med mig, men jag kan inte svara.
Hur han säger hur jag ignorerar honom, och bestämmer att svarar inte jag. Då följer inte han med till doktorn.

Vad ska jag svara? Vad kan jag svara när kroppen gör som den vill?
Jag vet allting som händer, men kan inte stoppa det. Han blir arg på mig, jag bara sitter/ligger där. Förkrossad. Kan inte öppna munnen, försöker.
Går inte.
Sitter bara där, tar emot allting. Kan inte göra någonting åt det. Kan inte ställa någonting till rätta.

Har sagt till honom tidigare att jag blir så. Men det känns som att allt är som bortblåst när vi väl är där. Att han inte kommer ihåg att jag har det problemet, lyssnade han ens?

Vill gråta.
Vill försvinna.
Vill inte vara kvar.

Men är fortfarande för rädd.
Kan jag inte få styrka? Detta börjar bli alltför jobbigt för mig..
Snälla..hjälp mig, eller åtminstone förstå mig.
Det skulle betyda så mycket, så himla mycket...

Jag har ont i magen, halsen och huvudet.
Börjar bli sjuk. Yehj.

Sen är hela kroppen orolig, det är den alltid.
Men jag vet inte varför, vilket gör det hela jobbigare.

Jag vill bort, bort hela tiden.
Men jag vågar aldrig.
Jag är rädd för att bli övergiven.
Rädd för att inte finnas kvar.

Jag vill skada mig själv, men röker istället.
Nu har jag ont i halsen, så nu kan jag inte röka.
Så mina timmar går ut på att jag tar mig själv i kragen, för att inte göra någonting dumt.

Fy mig, fy Emelie.
Fy för att du är så dum i huvudet.