Nu är lägenheten ren och nystädad, görsnyggt.

Bilder:

Helgen har varit okej.
Var och fiskade med Robin, Malina och Oscar vid Nordsjön.

Jag vet inte riktigt vad mina tabletter gör.
Har en klump i bröstet hela tiden, men har inte fått någon ångest ännu..
Skakar gör jag dock fortfarande i händerna.
Mår illa gör jag hela tiden.

Jag tror jag åt världens godaste pizza.

Jag vill gråta, som så många gånger förut.
Men jag orkar inte, jag orkar verkligen inte gråta just nu.
Har så mycket att ta hand om..
Farmor kommer imorgon, jag saknar henne.
Ska bli så skönt att ha henne hos mig, även om det bara är för en dag.
Hon betyder allt, verkligen allt.
Tack - för att du finns här för mig.
För att du känner mig utan och innan, och för att jag inte behöver låtsas vara någon jag inte är i din närhet.
Jag älskar dig. Så mycket.

Vi har bråkat igen.
Jag kommer inte ihåg varför.

Han är arg.

Jag är ingenting.

Han ska sova.

Vill inte med och fira midsommar.

Kommer inte ihåg varför.

Jag får inte ha hög musik, för han ska sova.

Då det är respektlöst.

Jag kan inte sänka.

Jag behöver den här musiken, inte i hörlurarna.
Behöver i mina högtalara, i denna volymen.

Jag mår inte bra just nu.

Jag skakar.

Jag är rädd.

Tablett tagen.

Är det så det ska vara?

Jag mår verkligen inte bra just nu.

Jag vill ha friheten.

Ska jag ta den?

Skulle handla idag, men vi kom på fel sida av varandra.
Slutade med att han gick iväg, för att han inte fick köpa vad han ville till sig själv.

Jag orkade inte, så jag zappade tillbaka alla varor, fick gå runt och lämna tillbaka allt i hela affären.

Köpte kattmat och gick hem.

Min kropp skakar.
Märkte det igår när jag gjorde toast.
Mina händer gick knappt att hålla still.
Märkte det när jag skulle ta kort också.

Vad är det som händer med mig?


Kroppen gör som den vill.
Jag sitter egentligen bara i någon vrå och låter den göra allt som den ska göra, för att det ska verka normalt. Göra allt som en normal människa gör.

Min själ känns inte bra just nu, jag är ledsen.
Kan inte gråta, as usual.
Men vad gör det? Är man van så är man, inte mycket man kan göra åt saken. Inte mer än vad jag redan gör iallafall.
Sitter och väntar på att klockan ska gå, så att jag _själv_ kan åka iväg till Doktorn.

Robin skulle med, men vi bråkade. Och som ofta händer när vi bråkar, så tappar jag min talförmåga. Jag kan inte svara, jag kan inte göra någonting.
Sitter som paralyzerad i något hörn, eller ligger som paralyzerad i sängen. Vad kan jag göra?
Det svider i mitt hjärta då jag vet allting som händer runt om mig. Hur Robin pratar med mig, men jag kan inte svara.
Hur han säger hur jag ignorerar honom, och bestämmer att svarar inte jag. Då följer inte han med till doktorn.

Vad ska jag svara? Vad kan jag svara när kroppen gör som den vill?
Jag vet allting som händer, men kan inte stoppa det. Han blir arg på mig, jag bara sitter/ligger där. Förkrossad. Kan inte öppna munnen, försöker.
Går inte.
Sitter bara där, tar emot allting. Kan inte göra någonting åt det. Kan inte ställa någonting till rätta.

Har sagt till honom tidigare att jag blir så. Men det känns som att allt är som bortblåst när vi väl är där. Att han inte kommer ihåg att jag har det problemet, lyssnade han ens?

Vill gråta.
Vill försvinna.
Vill inte vara kvar.

Men är fortfarande för rädd.
Kan jag inte få styrka? Detta börjar bli alltför jobbigt för mig..
Snälla..hjälp mig, eller åtminstone förstå mig.
Det skulle betyda så mycket, så himla mycket...

Jag har ont i magen, halsen och huvudet.
Börjar bli sjuk. Yehj.

Sen är hela kroppen orolig, det är den alltid.
Men jag vet inte varför, vilket gör det hela jobbigare.

Jag vill bort, bort hela tiden.
Men jag vågar aldrig.
Jag är rädd för att bli övergiven.
Rädd för att inte finnas kvar.

Jag vill skada mig själv, men röker istället.
Nu har jag ont i halsen, så nu kan jag inte röka.
Så mina timmar går ut på att jag tar mig själv i kragen, för att inte göra någonting dumt.

Fy mig, fy Emelie.
Fy för att du är så dum i huvudet.

Känner mig så trött...
Så övergiven...

Mitt huvud sprängs, mitt hjärta vill sluta så och min själ vill bort, bort, långt härifrån.
Jag känner mig krossad.
Jag känner mig hopplös.
Jag känner mig som en idiot...


Jag vill gråta, jag vill slåss, jag vill springa iväg, jag vill stå i regnet och gråta, jag vill veta att det finns någon där ute, jag vill inte vara själv, jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill ...


Jag känner mig otillräcklig, jag känner mig ful, jag känner mig dum.
Är jag dum i huvudet?

Jag vill att personen i fråga ska finnas här för mig.
Jag vill att han ska förstå.
Jag vill förstå.

Det känns som att vad jag än gör, så är det fel.
Vad jag än uttrycker mig om så får jag det kastat rakt i ansiktet på mig, att "jag inte är så mycket bättre själv".
Ska man ge igen då? För att jag gjort misstag?
Ska man göra samma sak mot mig, trots att jag inte menar det mesta jag gör?
Är det payback-time? Såra mig lika mycket så att jag vet hur det känns?
MEN SÄG DET DÅ FÖR I HELVETE!
LÅT MIG INTE STÅ HÄR SOM EN IDIOT OCH TA EMOT ALL JÄVLA SKIT!
LÅT INTE MIG VARA DEN ONDA AV OSS TVÅ!

Hur ska jag kunna veta, när du inte säger det till mig?
Hur ska jag kunna veta..?


Jag är inte så jävla duktig på att prata, jag vet.
Jag har bett om att få tid över det.
Sluta trycka det på mig då.
Sluta säga hur jag glömmer bort saker.
Sluta, sluta, SLUTA!

Jag vill inte glömma bort saker, det är inte mitt fel.
Jag vill bara vara normal och må bra.
Hade jag vetat hur jag skulle göra, så hade jag inte haft de problemen nu.*




Vad menar du med att jag inte gör någonting åt mina sömnroblem? Jag tar ju tabletter, inte mitt fel att de inte fungerar.
Och hur vet du om Stilnoct inte fungerade? Tog du dem åt mig eller? Nej, jag tog dem själv.
De fungerade.
Visst, jag var uppe lika länge som förut innan jag lade mig (som du så fint kallar att jag missbrukar dem..?). Men när jag väl lade mig så somnade jag snabbare. Var det inte det som var viktigt? Att jag ska kunna somna in när jag väl är trött?
Jag missbrukar inte tabletterna, förlåt mig så HEMSKT mycket att jag inte kunde somna direkt när jag tog dem. Utan att jag var tvungen att vara uppe ett tag.
FÖRLÅT SÅ JÄVLA MYCKET.

Du, du ska inte snacka.
Du tar fan ingenting. Du vägrar gå någonstans och göra någonting åt ditt jävla mående. Du bara strosar omkring. Tror allt ska komma på ett silverfat.

Jag skiter i hur mycket du kommer ge igen för detta, hur mycket du kommer skälla på mig.
Men jag är så himla TRÖTT på att jag får skäll från dig.
Så himla TRÖTT på allting.
För du förstår inte, jag berättar, du lyssnar inte. Oj, jag menar... du "håller inte med" som du så fint säger när jag säger att du inte lyssnar.
Vadå "håller inte med" ? Vad fan vet du om det jag säger? Du håller inte med om att jag mår dåligt, eller vadå?


Blir så.. trött, min kropp blir så matt.
Jag vill bara bort.
Jag vill bara .. bort.
Skrika, slåss, supa ihjäl mig om det nu låter bättre.


Jag var nära på att dö idag, igen.
Skickade ju ett sms till dig om det.
Fick tillbaka ett hejdå.
Jag skulle dött..
Om det kommit några tåg..

Förlåt, för att jag gick och lade mig direkt när jag kom hem. Och att jag fick skäll pga det, då jag blev ledsen på dig när du lade dig 9 på morgonen.
Jag orkade bara inte med mina självmordstankar, jag var tvungen att sova bort.
Att få skäll direkt hjälpte inte heller.

Nu vill jag dö, mer än något annat.
Men jag vågar inte ta steget.
Jag vågar inte.

Förlåt, för att jag är så dum i huvudet, för att jag inte fattar och för att jag inte orkar..

Ska .. aldrig ske igen.

Sitter nu och försöker hålla tårarna inne.
Helgen har varit jobbig, inte för att jag haft besöket i sig - utan för att jag har varit tvungen att hålla min mask hela helgen.
Min mask av lögner.

Igårkväll blev det väldigt jobbigt för mig.
Robin och jag bråkade också, jag kommer inte ihåg varför..
Jag stack ut i regnet, det var skönt. Jag önskar det regnade mer. Känna regnets tårar rulla ner över hela min kropp, blandar sig med mina egna.
Bara kunna gråta ut, utan att det syns.

Idag fick jag ångest, höll på att dö. Fick verkligen greppa tag om mig själv för att inte välja att hoppa framför någon bil eller ett tåg. Fick verkligen greppa tag i närmaste staket. Röka en två/tre cigaretter för att hålla mitt lugn. Hjärtat kändes som om det skulle ut ur halsgropen på mig.
Mina ögon sved, men inga tårar kunde pressas fram. Inga tårar kunde.. jag önskar jag kunde gråta när jag verkligen behöver det, det lättar. Men jag kan inte.
Det sitter fast inuti mig, kommer inte ut.

Har en cigarett kvar, en liten..
Sen har jag inga mer.
Inga tabletter har jag heller.

Jag blir utan någonting.

Hur ska jag då klara mig?
Hur ska jag kunna sätta min ångest i någolunda schack när jag inte har någonting som hjälper mig?

Ingenting, mer än ensamhet.

De flesta vet nog hur det känns, när man känner sig ensam i grupp. Ni vet vad jag pratar om, i ensamhet.
För jag är så trött på folk som säger "Hur kan du vara ensam när du är med massa folk?" - idioter.. lär er förstå, lär er ..förstå.

Jag försöker gråta nu, det går inte.
Jag förstöker verkligen få ut allt det onda.



Jag vill ställa mig mitt på torget, ramla ner och gråta. Skaka i hela kroppen, skrika ut min ångest och smärta.
Låta alla se hur dåligt jag mår, låta alla förstå.
Men jag är rädd, rädd för att inte bli tagen på allvar - som så många gånger förut.
Rädd för att bli övergiven, rädd för att bli nertittad på.
Rädd för att vara självisk, även för någon sekund.
Rädd för att dö.

Mina tårar kommer, tack. Så jag har längtat, nu kan jag få ut det onda, även för ett litet tag. Tack.