Orden kommer som spyor ur min mun.
Mitt huvud vill inte riktigt fungera som det ska.

Stänger ögonen och öppnar de sedan igen, nej... jag lever fortfarande.
Stänger dem igen.

Vill inte leva, vill inte dö.
Vill bara sluta existera.
Kanske.. kanske..

Öppnar ögonen igen.
Fan.

Livet fungerar aldrig riktigt som man vill.
Jag bråkade med Robin, jag kommer inte ihåg varför.
Vet bara att jag blev trött och grinig.
Sa att jag inte hade lust att prata mer.
Lade på.
Inget mer med det, inget mer alls.

Blir så lätt känslosam, mina bröst värker också.
Men fan då, hela kroppen värker den med.
Halsfluss deluxe.
Ja, halsfluss och äter antibiotika.
Denna gången i tid, nu hamnar jag inte på sjukhuset iallafall.

10 dagars pencillin-kur med tre tabletter om dagen.
Woho...
Fint.

Mitt huvud gör ont.
Jag orkar inte.
Går och lägger mig och läser.

So long, farewell, aufwajdärstain hejdå. Vet inte ens hur låten går längre.

Det var ett tag sedan man skrev, det finns ju mycket som har hänt.
Men frågan är ju om det är värt att prata om?
Det lite mer... "allvarligare" då..?

För några dagar/veckor sedan var jag, Malina, Oscar och Robin och hälsade på farmor. Fick rida på farmors grannes häst - Arbakur.
Det kändes skönt att få göra någonting jag saknat så himla mycket. Att få känna det fria känslan att rida igen.
Härlig galopp hade han också, härlig trav - härlig skritt.
Jag kände mig så fri.

Häromdagen fick jag åka in till akuten, varför?
Emelie var dum. Dum som fa-an.
Jag hade hållt mig så jävla länge från att skada mig själv, men då brast det.
Jag klarade inte längre av att vara stark.

Så jag gjorde det.
Det blev väl djupare än normalt, jag kommer ihåg att jag mådde lite illa - men fortsatte. Det var fascinerande - på något sätt.
Kommer också ihåg att jag reagerade på att ju djupare jag kom, så slutade smärtan att upphöra.

Så när jag låg på akuten och fick mina sår omsedda och tejpade så var jag helt enkelt tvungen att fråga sjuksystern om smärt-nerverna.
Han sa att jag hade rätt, nerverna ligger högre upp.
Jag suckade och svarade 'det är synd, det hade nog fått många människor att sluta och inte göra så djupt - då man nästan alltid är ute efter just smärtan och inte såren'.
Sen tittade jag upp i taket och lät de tejpa klart.

Sedan blev jag skickad till psykmottagningen - jour. Där fick jag ju vänta i några timmar innan någon pratade med mig över huvudtaget.

Doktorn jag pratade med där, lutar åt att jag har borderline precis som min psykolog gör. Men jag är tydligen för ung för att kunna sätta en diagnos på. Känns väl sådär att behöva gå omkring och inte ens veta vad det är för fel på en.



Just nu är jag sjuk (mer än vanligt - he, he).
Halsen fungerar inte som den ska. Påminner om när jag hamnade på sjukhuset med en sådan svår halsfluss att jag fick ligga med dropp och få min medicin genom armen och fick stolspiller mot smärtan.
Aj, aj. Vill inte dit igen.
Ska ju till Norge med farmor!

Farmor hämtar mig snart, jag bad henne göra det.
Dels för att jag inte mår bra psykiskt och dels fysiskt. Hon är den enda som kan göra mig frisk.
Och är jag där hemma så har jag alltid någon som kan kolla efter mig, Robin börjar ju på sin Arbetsförmedlingsgrej. Så han är ju inte hemma om dagarna.

Usch, nu känner jag mig så klen. Har svårt att prata och svälja. Tungan är vit och halsen ser ut som en ballong.

Sen kliar mina sår på armen.
Fitta.